Latin språk , latin lingua Latina , indoeuropeiskt språk i den italienska gruppen och förfäder till de moderna romanska språken.

Frågesport från latin Vilket av dessa ord hänvisar till en rymd fånge?

Ursprungligen talade av små grupper av människor som bodde längs floden Tibern, Latin spriddes med ökningen av den romerska politiska makten, först genom hela Italien och sedan genom de flesta västra och södra Europa och de centrala och västra Medelhavskustregionerna i Afrika. De moderna romanska språken utvecklades från talat latin i olika delar av Romerska imperiet. Under medeltiden och fram till relativt nyare tid var latin det språk som mest använts i väst för vetenskapliga och litterära ändamål. Fram till den senare delen av 1900-talet krävdes dess användning i liturgin i den romersk-katolska kyrkan.

Det äldsta exemplet på latinskt existerande, kanske dateras till 800-talet f.Kr., består av en inskription på fyra ord med grekiska tecken på en fibula eller kappstift. Den visar bevarandet av fulla vokaler i otryckta stavelser - i motsats till språket i senare tider, vilket har minskat vokalerna. Tidigt latin hade en stress accent på den första stavelsen i ett ord, i motsats till latin i republikanska och imperialistiska perioder, där accenten föll antingen nästa eller andra till den sista stavelsen i ett ord.

Latin från den klassiska perioden hade sex vanligtvis använda fall i försämring av substantiv och adjektiv (nominativ, vokativ, genitiv, dativ, anklagande, ablativ), med spår av ett lokativt fall i vissa deklensionala klasser av substantiv. Med undantag för de i- stammen och konsonant hejda declensional klasser, som kombinerar i en grupp (anges i grammatikor som den tredje deklinationen), Latin hålls distinkt flesta declensional klasser ärvts från indoeuropeiska.

Under den klassiska perioden fanns åtminstone tre typer av latin i bruk: Klassisk skriven latin, klassisk oratorisk latin och den vanliga samtalslatinen som användes av språkens genomsnittliga talare. Talat latin fortsatte att förändras, och det avviker mer och mer från de klassiska normerna inom grammatik, uttal och ordförråd. Under de klassiska och omedelbara post-klassiska perioderna är många inskriptioner den viktigaste källan för talat latin, men efter det 3: e århundradet ce, skriven många texter i en populär stil, vanligtvis kallad Vulgar Latin. Sådana författare som St. Jerome och St. Augustine skrev emellertid i slutet av det 4: e och det tidiga 5: e århundradet god litterär sent latin.

Efterföljande utveckling av latin fortsatte på två sätt. Först utvecklades språket på grundval av lokala talade former och utvecklades till moderna romanska språk och dialekter. För det andra fortsatte språket i en mer eller mindre standardiserad form under medeltiden som språk och religion; i denna form hade det stort inflytande på utvecklingen av de västeuropeiska språken.

Bevis för uttal av klassisk latin är ofta svårt att tolka. Ortografin är konventionell, och grammatikerns kommentarer saknar tydlighet, så att det i betydande grad är nödvändigt att extrapolera från senare utveckling i Romance för att beskriva det.

Det viktigaste av tvetydigheterna är på latinisk intonation och accentuering. Det sätt på vilket vokaler utvecklats i förhistorisk latin tyder på möjligheten att spänningssatser på det första stavelsen i varje ord; i senare tider föll emellertid accenten på den näst sista stavelsen eller, när detta hade ”lätt” kvantitet, på den antepenultima. Arten av denna accent är mycket omtvistad: samtida grammatiker verkar tyder på att det var en musikalisk tonal accent och inte en stress accent. Vissa forskare hävdar emellertid att latinska grammatiker bara slavisk imiterade sina grekiska motsvarigheter och att kopplingen av den latinska accenten till stavlig vokallängd gör det osannolikt att en sådan accent var tonal. Förmodligen var det en lätt stress accent som normalt åtföljdes av en stigning i tonhöjden; på senare latin,bevis tyder på att stressen blev tyngre.

Systemet med stavningskvantitet, kopplat till det med vokallängd, måste ha gett klassisk latin särskiljande akustisk karaktär. I stort sett slutade en "lätt" stavelse i en kort vokal och en "tung" stavelse i en lång vokal (eller diftong) eller en konsonant. Skillnaden måste ha återspeglats i viss utsträckning i sen latin eller tidig romantik, för även efter att systemet med vokallängd förlorades utvecklades lätta eller "öppna" stavelser ofta på ett annat sätt från tunga eller "stängda". stavelser.

Eftersom systemet med vokallängd förlorades efter den klassiska perioden är det inte med någon säkerhet känt hur vokaler uttalades vid den perioden; men på grund av den senare utvecklingen inom Romantiken är antagandet att vokalängdskillnaderna också var förknippade med kvalitativa skillnader, eftersom korta vokaler var mer öppna eller slappa än långa vokaler. Standardortografi skilde inte mellan långa och korta vokaler, även om i tidiga tider olika apparater försökte åtgärda det. I slutet av Romerska republiken användes ofta en så kallad toppning (en form såg ut som en hamza [ʾ]) för att markera den långa vokalen, men detta märke ersattes under imperialistiska tider med en akut accent (′). I klassisk latin var längdssystemet ett väsentligt drag i vers, till och med populärvers, och misstag i vokallängd betraktades som barbara.I senare tider kunde dock många poeter uppenbarligen inte uppfylla kraven från klassisk prosodi och kritiserades för att tillåta accent att åsidosätta längdskillnader.

Förutom de långa vokalerna ā, ē, ī, ō, ū och de korta vokalerna ă, ĕ, ĭ, ŏ, ŭ utbildade tal under den klassiska perioden använde man också en front rundad vokal, ett ljud taget från grekisk upsilon och uttalas ganska som franska u (symboliserat av y i International Phonetic Alphabet — IPA) i ord lånade från grekiska; i populärt tal uttalades detta troligtvis som latin ŭ , men i senare tider ersattes ī ibland. En neutral vokal användes förmodligen i vissa oaccenterade stavelser och skrevs u eller i ( optumus, optimus 'bäst'), men den senare återgivningen blev standard. En lång ē, från tidigare ei , hade antagligen helt fusionerats med ī under den klassiska perioden. Klassiskt uttal använde också vissa diftongs uttalade av utbildade romare mycket som de är stavade, särskilt ae (tidigare ai ), uttalas kanske som en öppen ē i rustikt tal, au (rustic open ō ) och oe (tidigare oi , sen latin ē ) .

Det klassiska latinska konsonanssystemet inkluderade förmodligen en serie labialljud (producerade med läpparna) / pbmf / och förmodligen / w /; en tand- eller alveolär serie (producerad med tungan mot framtänderna eller den alveolära åsen bakom de övre främre tänderna) / tdnsl / och eventuellt / r /; en velar-serie (framställd med tungan som närmar sig eller kommer i kontakt med velum eller mjuk gommen) / kg / och kanske / ŋ /; och en labiovelar-serie (uttalas med rundade läppar) / kw gw /. / K / ljudet skrivdes c respektive / kw / och / gw / var qu och gu .

Av dessa var / kw / och / gw / troligen enskilda labialiserade velar-konsonanter, inte kluster, eftersom de inte gör för en tung stavelse; / gw / inträffar endast efter / n /, så bara gissningar kan göras om dess enda konsonantstatus. Ljudet representerat av ng (uttalas som på engelska sjunger och representeras i IPA av / ŋ /), skriven ng eller gn , kanske inte har haft fonemisk status (trots paret annus / agnus 'år' / 'lamm,' där / ŋ / kan betraktas som en positionsvariant av / g /). Den latinska bokstaven fförmodligen representerad av klassiska gånger ett labiodentalt ljud uttalat med underläppen vidrör de övre främre tänderna som dess engelska motsvarighet, men tidigare kan det ha varit en bilabial (uttalas med de två läpparna vidrör eller närmar sig varandra). De så kallade konsonantalet i och u var förmodligen inte riktiga konsonanter utan friktionsfria halvdelar; Romantiska bevis tyder på att de senare blev ett palatal frikativ, / j / (uttalas med tungan vidrör eller närmar sig den hårda gommen och med ofullständig stängning) och ett bilabialt frikativ, / β / (uttalas med vibrationer i läpparna och ofullständig stängning), men det finns inget förslag på detta under den klassiska perioden. Vissa Romance forskare tyder på att Latin s hade ett uttal som den iz i modern castiliansk (med spetsen, snarare än bladet, upphöjd bakom tänderna, vilket ger ett visst intryck); i tidigt latin försvagades det ofta i slutposition, ett drag som också kännetecknar östra romanska språk. Den r var förmodligen en tunga drill under den klassiska perioden, men det finns tidigare bevis att det i vissa lägen kan det ha varit en frikativa eller en flik. Det fanns två sorters l , velar och palatal ("mjuk", följt av i ).

De nasala konsonanterna förmodligen svagt ledade i vissa positioner, speciellt medialt före s och i slutlig position; troligen resulterade deras mediala eller slutliga position i en ren nasalisering av föregående vokal.

Förutom de visade konsonanterna använde utbildade romerska talare förmodligen en serie med stämmelösa aspirerade stopp, skrivna ph, th, ch , ursprungligen lånade från grekiska ord men också förekommande i infödda ord ( pulcher "vackra," lachrima "tårar," triumphus " triumf, 'etc.) från slutet av 2000-talet f.Kr.

Ett annat nonvokaliskt ljud, / h /, uttalades endast av utbildade talare även under den klassiska perioden, och referenser till dess förlust i vulgärt tal är ofta.

Konsonanter skrivna dubbla under den klassiska perioden var förmodligen så uttalade (en åtskillnad gjordes till exempel mellan anus 'gammal kvinna' och annus 'år'). När konsonantal jag dök upp intervalliskt fördubblades det alltid i tal. Före 2000-talet f.Kr. visades inte konsonantgimling (fördubbling av ljud) i ortografi men var antagligen aktuell i tal. De östra romantiska språken bibehöll i sin helhet latinska dubbelkonsonanter (som på italienska), medan de västerländska språken ofta förenklade dem.

Latin minskade antalet indo-europeiska substantivfall från åtta till sex genom att integrera det sociativ-instrumentella (indikerande medel eller byrå) och, förutom isolerade former, locativet (som anger plats eller plats där) i ablativet (som ursprungligen indikerar relationer mellan separation och källa). Det dubbla antalet förlorades, och ett femte substantivnedböjning utvecklades från en heterogen samling av substantiv. Förmodligen före Romantikperioden minskades antalet fall ytterligare (det fanns två på gammalfranska - nominativ, används för ämnet för ett verb, och sned, som används för alla andra funktioner - och rumänska har idag två, nominativ-anklagande, används för subjektets och det direkta objektet för ett verb, och genitiv-dativ, som används för att indikera besittning och ett indirekt objekt för ett verb),och ord från den fjärde och femte försämringen absorberades i de andra tre eller förlorade.

Bland verbformer kombineras den indoeuropeiska aoristen (som indikerar enkel förekomst av en handling utan hänvisning till varaktighet eller avslutande) och perfekt (som indikerar en handling eller tillstånd som slutförts vid yttrandet eller vid en tidpunkt som talas om) och konjunktivet ( uttrycka idéer som strider mot faktum) och optiska (uttrycka en önskan eller hopp) slogs samman för att bilda den subjunktiva stämningen. Nya spända former som utvecklades var framtiden i - bō och det ofullkomliga i - bam ; ett passivt in - r , som också finns på keltiskt och tocharian, utvecklades också. Nya sammansatta passiva tider bildades med det perfekta partikeln och esset "to be" (t.ex. est oneratus)'han, hon, det var belastat') - sådana sammansatta tider utvecklades vidare i Romance. I allmänhet kodifierades morfologin under den klassiska perioden och fluktuerande former fixerades stelt. Även i syntax var tidigare frihet begränsad; alltså blev användningen av den anklagande och infinitiv i oratio obliqua (”indirekt diskurs”) obligatorisk, och fin diskriminering krävdes vid användning av subjektivet. Där tidigare författare kan ha använt prepositionsfraser, föredrog klassiska författare bara nominella fall som terser och mer exakt. Komplexa meningar med subtil användning av distinkta konjunktioner var ett inslag i det klassiska språket, och effektivt spel gjordes med de möjligheter som erbjuds av flexibel ordordning.

Under den post-klassiska eran kom Ciceronian-stil att betraktas som arbetad och tråkig, och en epigrammatisk komprimerad stil föredrogs av författare som Seneca och Tacitus. Samtidigt och lite senare kom blomstrande sprudlande skrivande - ofta kallade afrikanska - på mode, exemplifierat särskilt av Apuleius (2000-talets ce). Imitation av klassiska och postklassiska modeller fortsatte även in på 600-talet, och det verkar ha varit kontinuitet i den litterära traditionen under en tid efter det västra romerska imperiets fall.

Tillväxten av imperiet sprider den romerska kulturen över stora delar av Europa och Nordafrika. På alla områden, till och med utposterna, var det inte bara det grova språket för legionerna som trängde utan det verkar också de fina finesserna i virgiliansk vers och ciceronisk prosa. Forskning i slutet av 1900-talet antydde att till exempel i Storbritannien var romaniseringen mer utbredd och mer djupgående än hittills misstänkt och att välskötta briter i den koloniserade regionen var grundligt genomträngda av romerska värden. Hur långt dessa slingrade ner till vanliga människor är svårt att säga. Eftersom Latin dog i Storbritannien, tror man ofta att den endast hade använts av eliten, men vissa antyder att det var ett resultat av grossistslaktning av romerska briterna. Det är dockmer troligt att mönstret för angelsaksiska bosättningar inte var i konflikt med den romersk-keltiska och att de senare gradvis absorberades i det nya samhället.